q

ensam på vägarna , inga ljud från fåglar, bilar eller människor, endast musiken i öronen. jag går dit mina fötter leder mej, dit musiken leder mej. jag fortsätter att gå till jag ser platsen. där stannar jag, på en väl känd plats för mej. jag sitter och tänker på det som hänt på sistonde, och massor med tankar jag inte haft förut kommer. jag sitter och mimar dom för mej själv och för "de" framför mej som lyssnar. orden bara flöder på, jag kan inte stoppa det. tankar jag själv blev lite chockad att jag hade, men chockad är inte rätt ord, mer förvånad att jag ens kunde tänka så, tankar jag aldrig skulle säga i verkliga livet, till någon riktig. jag vet inte vad det var som fick mej att mima de orden, kanske var det platsen eller "de" framför mej som fick mej att verkligen öppna mej. mimandet förvandlades till riktiga ord, ingen som egentligen lyssnade, men jag kände att jag behövde säga dom. jag brukar känna att om man säger något högt, blir de mer verkligt, att orden kommer att hända eller att de har hänt, något man kanske helst vill glömma, men inte nu, inte den här gången. även fast jag sa orden högt, exiserar dom ändå inte. endast vid få tillfällen när jag känner att det är okej att låta tankarna flyga iväg till en annan plats, till ställen som är fel men ändå rätt för tillfället. tankar man inte alltid kan ha. tankar som känns fel, men rätt på samma gång. jag är den enda som förstår och det är en skön känsla, utan att behöva förklara för andra men ändå bara prata, prata av sej, bara för att få det sagt. jag måste få vissa saker sagda, men jag varken kan eller vågar. det är inte rättvist, inte rättvist mot nån, det är bara själviskt. en egenskap jag inte vill ha. inte nu, och jag har inte "råd" att vara de nu, inte på andra människors bekostnad. vill inte krossa något som är värdefullt, som någon förlitat sej till mej med.


bara för att.