lördagskvällen började brabrabra! skojj hos lotta, även på vägen eller vad säger du martinapind? även bra i vasa tills en liten insident som slutade med att frida molander för första gången i sitt liv fick hjärnskakning.
som plåster på såren fick jag skjuts hem och sedan tårta dagen efter följt av presenter från släkt som kommit hit för att fira mej.

du är jag, jag är en del av dej. att du ens kan komma med en sådan kommentar svider. visst, det är en liten sanning i det, men fortfarande, inte mitt fel! att du säger sådant, jag känner mej inte längre som en del av dej. vad har hänt med dej , vi stod varandra jättenära, men nu ser du mej inte längre. det är som om jag bara står där, väntar på att bli sedd av dej, men du ser mej aldrig. som om jag är en del av inredningen som vart där för länge för att man ska lägga märke till det. vad har hänt?